I tystnaden få minnas mina drömmars minnen
Det där man inte talar om. Det där i det tysta medvetna om att en dag inte finnas. Vi talar sällan om det just för att vi inte vet hur vi ska hantera rädslan. Vi sätter tron till det förträngda.
Här tiotusen meter upp i luften, i ett flygplan, min Nemesis, är detta något för mig ytterst medvetet, och utan att jag vet hur jag i detta ska bete mig. Men ikväll. Här uppe i norra Sveriges vackra natt så slog det mig. Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för att inte längre kunna minnas.
För det finns så mycket fint i livet som jag upplevt som jag inget annat vill än att alltid få minnas. Få sitta på en sten, en klippa eller en stubbe och få ha minnet över allting kvar. Se mina älskade leva sina liv till fullo. Se min piedra. Se hur världen förgrenar sin kärlek.
Så här uppe i natten känner jag mig lika levande som rädd. Får mig att känna tacksamhet och vilja att fortsätta kämpa för fler själens ro. Och jag väljer att leva. Låter mina drömmar styra vägen mot mina framtida minnen som jag en vacker dag, oavsett, i tysthet kommer sitta och minnas.